Doktor till 25% - informella versionen
Ok, syrran, och ni andra, jag ska berätta hur det gick.
Var var vi? Jag skulle gå och se en förställning med skådespelarelever som redovisade ett projekt i fysisk gestaltning med tema kön. Föreställningen var som ett slag i magen, och ni som följt bloggen vet att just min mage har varit ganska hårt ansatt sista tiden. Jag behövde inte mer känslomässigt upprörande saker i just detta skede! En annan dag hade jag nog tyckt att det var fantastiskt bra. Men tänk er en hypernervös människa i ett svart rum, med en gråtande cello som ljuder ur högtalarna, och ett gäng svartklädda skådespelare, mer laddade med känslouttryck än de troligen någonsin kommer vara, som kastar sig på golvet och speglar skuld, skam, ensamhet, hopp, kärlek, den lilla människans tappra försök...ja ni vet, allt det där. Jag fick titta snett åt sidan och hålla för munnen för att inte skrika i princip. Suck, det är inte lätt att vara så känslosam.
Sen var det lunchrast. De andra sa att jag inte såg speciellt harmonisk ut. Det låg nog något i det. Så var det väl dags för seminariet. Alla var där. De andra som är doktorander i samma ämne som mig, och de som jobbar i samma forskargrupp, min man, samt två till från samma fakultet som jag tillhör. Inte dålig uppslutning! Alla verkade ganska så samlade och högtidliga. Jag bet mig i läppen för att inte flippa ur.
Så började opponenten. I samma stund var det som mitt starka jag kröp fram ur skuggorna och tog över helt och hållet. Jag var lugn, samlad, närvarande, glad (!!) och precis så som jag hade önskat att jag skulle kunna vara. Skönt! Det kändes som om det som togs upp var intressant för alla som var där, inte bara för mig. Min handledare sa efteråt att han tyckte att han lärt sig mycket av seminariet t.ex.
Jag brukar dela in den här typen av händelser i (1) fiasko eller (2) succé. Den här händelsen åkter in under fliken succé. Efteråt var det många som följde med till kaféet på skolan och drack kaffe. Kanelbullarna var slut tyvärr, men jag tog någon slags blåbärsbulle. Lång tågresa hem. Maken borta på rep hela kvällen. Jag ligger ensam och stirrar framför mig. Puh, vilken dag.
Se även den formella versionen, ni som även/istället är intresserade av själva forskningen.
Var var vi? Jag skulle gå och se en förställning med skådespelarelever som redovisade ett projekt i fysisk gestaltning med tema kön. Föreställningen var som ett slag i magen, och ni som följt bloggen vet att just min mage har varit ganska hårt ansatt sista tiden. Jag behövde inte mer känslomässigt upprörande saker i just detta skede! En annan dag hade jag nog tyckt att det var fantastiskt bra. Men tänk er en hypernervös människa i ett svart rum, med en gråtande cello som ljuder ur högtalarna, och ett gäng svartklädda skådespelare, mer laddade med känslouttryck än de troligen någonsin kommer vara, som kastar sig på golvet och speglar skuld, skam, ensamhet, hopp, kärlek, den lilla människans tappra försök...ja ni vet, allt det där. Jag fick titta snett åt sidan och hålla för munnen för att inte skrika i princip. Suck, det är inte lätt att vara så känslosam.
Sen var det lunchrast. De andra sa att jag inte såg speciellt harmonisk ut. Det låg nog något i det. Så var det väl dags för seminariet. Alla var där. De andra som är doktorander i samma ämne som mig, och de som jobbar i samma forskargrupp, min man, samt två till från samma fakultet som jag tillhör. Inte dålig uppslutning! Alla verkade ganska så samlade och högtidliga. Jag bet mig i läppen för att inte flippa ur.
Så började opponenten. I samma stund var det som mitt starka jag kröp fram ur skuggorna och tog över helt och hållet. Jag var lugn, samlad, närvarande, glad (!!) och precis så som jag hade önskat att jag skulle kunna vara. Skönt! Det kändes som om det som togs upp var intressant för alla som var där, inte bara för mig. Min handledare sa efteråt att han tyckte att han lärt sig mycket av seminariet t.ex.
Jag brukar dela in den här typen av händelser i (1) fiasko eller (2) succé. Den här händelsen åkter in under fliken succé. Efteråt var det många som följde med till kaféet på skolan och drack kaffe. Kanelbullarna var slut tyvärr, men jag tog någon slags blåbärsbulle. Lång tågresa hem. Maken borta på rep hela kvällen. Jag ligger ensam och stirrar framför mig. Puh, vilken dag.
Se även den formella versionen, ni som även/istället är intresserade av själva forskningen.
Kommentarer
Postat av: Din Man
Bra jobbat idag. Det var kul att vara med på ditt 25% seminarium. Jag var stolt över dig. Tänk att en fjärdedel är gjort.
Nu är det läggdags!
Jag älskar dig!
/Din Johan
Trackback
