Då var det äventyret avslutat. Efter två lyckade datainsamlingar på förmiddagen igår (bland annat fick jag se hur de skrev poesi på en småbarnsavdelning på en förskola - allt är möjligt för den som tror - det var verkligen jättehäftigt) och några timmar av pre-tågrese-stress-syndrom kom jag på X2000 mot Stockholm.
Jag och en kollega var utstända som representanter för författarna av den bok jag varit med och jobbat på under hösten. Vi skulle träffa en kvinna som kallas redaktör, vilket betyder att hon läser boken och kollar att den håller måttet. Vårt möte råkade sammanfalla med förlagets årliga mingelkväll. Lyxig buffé med underliga smårätter, författare, formgivare, reklamfolk och andra bokmänniskor som minglade omkring i anrika Nordstedts förlags lokaler. Gratis lexikon till alla! Alla stockholmare var så trevliga så trevliga, och alla verkade väldigt nöjda med att mingla runt i den här kontexten. Jag och min kollega fick namnlappar med titeln 'författare'. Kändes ganska lustigt. Och ganska märkligt blev mötet med redaktören. Vi är vana vid ganska hårda tag när man kritiserar varandras texter i forskningssammanhang. Hon verkade tycka att hon hade massor av synpunkter, men i våra ögon framstod det som små petitesser.
Jag var idel glad och välanpassad. Vi fortsatte ut i gamla stan och gick på ett riktigt ärke-café. Kaffekoppen tror jag det hette? Fortfarande bara trevligt. När vi skiljts åt på tunnelbanehållplatsen, och jag ensam skulle leta mig fram till någon adress som förlaget tillhandahöll, med lånad nyckel nedstoppade långt ner i fickan (för att inte tappa bort - ve och fasa), då - då tog krafterna slut. Jag orkade inte hålla de logiska ventilerna i huvudet öppna. Fram ville istället tårarna komma. Då tänkte jag på Jack Bauer igen. Han i serien 24 som jag följde i höstas. Fältagenten. Jag - ute på mission impossible (tillfångata 10 terrorister/ ta mig till okänd lägenhetsadress) - kontaktade basstationen (Chloe på CTU/mamma) via min cell-phone (mobil) som fick 'talk me through it' och 're-direct the satellites' (kolla på eniro.se). Vi lyckades prata undan de där hemska känslorna, och jag lyckades kliva av på rätt ställe, leta gata upp och gata ner i mörkret, hitta lägenheten och bädda ner mig i en främmande säng i ett främmande rum på en främmande vind. Lite läskigt, men ok. Tydligen samma lägenhet där Nordstedts/Rabén och Sjögrens alla kända barnboksförfattare sovit över genom tiderna. Historiens vingslag!? Nej, mer orons fladder: Vems steg hörs i trappan? Vem mer kan ha nyckel?
Sedan, efter jag vet inte hur lite sömn, en sån där stockholmsk morgon. Jag småsprang utmed drottninggatan med fruktosten mer eller mindre i handen. (Eller, egentligen var det inte så. Jag åt fruktosten på det där rummet, och den hade jag burit på ända hemifrån för att spara pengar.)
X2000 åt andra hållet, mer hemtamt, och lunch i den ofattbart trygga staden Göteborg. Två ganska roliga möten och sedan - inte ett spår av kraft kvar. Vi har åkt ut till vårt nödövernattningshem istället för att åka hem. Det blev bara för mycket att sätta sig på tåget igen. Vi börjar tidigt imorgonbitt. Nu ska jag se om jag lyckas tvätta upp något så jag kan hålla fräschören uppe imorgon också.
Oj, det var mycket om mitt. Men det blir väl lätt så på en blogg? ;-)
Kram kära ni
