Träd är vackra

En släkting har blivit (troligtvis) svårt sjuk (Mo.Ca). Det började med att orosindikationer spreds ut igår och tydligen var det värre idag. Man vet ju inte vad man ska göra med det. Dock, det lägger sig som ett virus i datorn och slöar ner alla andra funktioner. Man kan inget göra. Sjukdom och ålderdom är som det är. Man vet inte om det tar 1 dag eller 1 år eller 10 år. Man vet inte om man ska vara ledsen nu eller spara det till sen. Man summerar och tänker på vad man gjort och inte gjort. Tiden går smärtsamt framåt, samtdigt är det ju det man vill. Det heter samtidigt att tiden läker sår. Men tiden är också fruktansvärd. 

Det är som när man går på en promenad och skogen där man brukar gå har tagits ner och där man en gång hade en fin stig är det nu ett kalhygge. Oåterkalleligt. Men samtidigt inte för evigt ändå på något sätt. Nya träd växer upp, men de kanske man aldrig kommer att hinna se. Man får planera om och hitta något nytt ställe att vara på. Tills vidare. Till synes för alltid.

Ja, sådär vandrar tankarna omkring. När man ser sig omkring på de texter som borde läsas och skrivas idag (relaterade till forskningen) är det svårt att hitta någon som matchar det där andra som pågår parallellt. Inget passar ju ihop med sjukdom och kanske till och med väntan på döden. Bildning, 'some findings', loggböcker från förskolor, kritisk hermeneutik och norsk text om grundläggande kunskaper i musikk kunde inte förefalla mer likgiltigt. Inte bara likgiltigt. Som äckliga småkryp under en sten. Irriterande. Såklart man välter tillbaka stenen.

(förtydligande; 'man' är i det här fallet lika med 'jag')