Recension footloose - är jag först??
Så var man hemma från ett dygn i Gbg. Igårkväll var vi på smygpremiären av Footloose, 80-talsmusikal med schlager- och let's-dance-stjärnorna Måns Zelmerlöf och Anna Sahlene i två stora roller.
Här är lite intryck:
Publik: Alla som fått fribiljetter, d.v.s. enbart folk från musikhögskolan och andra utbildningar med musikalanknytning, skulle jag tippa, för jag har aldrig sett SÅ MÅNGA människor i en och samma salong som alla var klädda i bekväma dansarjeans (funkar att stretcha i) och lätt boehemiska men ändå trendiga sjalar (måste vara rädd om halsen). Och allas välskolade röster klingade i Storans trapphus väldiga akustik, när de småpratade i väntan på. Det var för komiskt! Själv bar jag lätt bohemisk svart kort klänning (helt rätt), tjocka strumbyxor och mina nya höga svarta stövlar. Smälte in perfekt!
Handlingen: 80-tal, USA, sträng präst, lokal lag om förbud mot dans, snygg prästdotter (Anna), hennes pojkvän (Måns), nyinflyttade killen som älskar att dansa, startar discouppror mot prästen, övertygar som den frikyrkligaste av fräscha frikyrkliga killar (ja! det är sant, han övertygar med bibelord som prästdottern hjälper honom att hitta). Alla dansar disco. Alla är lyckliga. Alla bär 80-talskläder. SÅÅÅÅÅÅÅ banalt och fånigt att man inte vet vad man ska göra där man sitter på andra balkong. Jag kan tänka mig att jag som 12-åring hade känt mig som i himlen. Jag minns när jag var barn och min kompis Josse hade Grease på video (det var stort, första gången jag stötte på en videobandspelare). Vi kollade på den varje dag efter skolan. Men nu, 20 år senare, har visst min smak utvecklats något... Tyvärr kommer nog biljettpriset locka fler 35-åriga datakonsluter som bjuds av firman, än 12-åriga tjejer. Knepigt.
Ensemblen: Helt ok! De gör väl så gott de kan inom ramen för manuset. Dansar så gott de kan (Anna Sahlene får väl vara ursäktad. Vad jag vet är hon inte särksilt danstränad, men hon får ett slags alibi i föreställningen genom att hon konstant bär 12 cm höga klackar - uppskattningsvis - dansa disko i det den som kan). Måns säger i intervjuer inför föreställningen att han har haft svårt att få bort sitt cara-mia-leende inför rollen som bad guy här. Hade han lyckats? Njae. Sådär. Men det kvittar. Han var gullig som han var! Det hade liksom inte hjälpt upp storyns trovärdighet så där jättemycket om Måns hade varit lite mer aggresiv.
Sceniska lösningar: En ställning som rullas omkring och får vara hamburgerestaurang, kyrka, kommunfullmäktige, hemma, järnvägsbro mm. Genialt enkelt - ja, men också gediget uttjatat. Roligare är videoprojektionerna i bakgrunden. De ger ännu mer kareokeshowkänsla över hela tillställningen, men det känns kul, och förstärker de sköna 80-talskostymerna med lite fräcka neonfärgade geometriska figurer som rullar i bakgrunden. Bäst är introt på föreställningen. Ridån går upp någon meter, och fram sticker hela ensemblens fötter, alla i olika skor, som gör en rytmisk korreografi. Svängigt! Roligare än kareoke.
Ljudet: Tokstarkt. Jag fick ha öronproppar. Som vanligt; sången för svag i ljudbilden så man fick spänna sig för att höra texten. Trist och onödigt.
FOTNOT: i programbladet står det i Annas meritlista att hon sjungit på en privatfest för kungahuset i Monaco, men INTE att hon spelat i Vi barn i Bullerbyn. Vill hon bli fri från sin barnstjärnestämpel??
Andra bloggar om: footloose, recension, musikal, måns zelmerlöf, anna sahlene
Här kommer då musikalens ANDRA recension.
PUBLIK: Kan enbart hålla med. Man hörde hur publiken sjöng finstämt i trapphuset på Storan i GBG, som för övrigt har en fantastisk akustik... mer om detta senare.
HANDLING: Du har ju redan återgett den, men det kan tilläggas att på 80-talet var vi mer oskyldiga. Att se Grease eller varför inte Dirty Dancing och sedan jämföra det med dagens ungdomsfilmer som American Pie. På 80-talet gjorde film där man höll varandra i handen när man var par, och det räckte för fantasin... I dagens filmer måste det till mer... mycket mer... helst råhångel men killarna är faktiskt fortfarande påklädda, fast tjejerna får vara nakna... på 80-talet fick de visa brösten, men det skulle vara max en sekund!!!
ENSEMBLE: De gjorde så gott de kunde. Jag tyckte det var nostalgi, och jag tycker sånt är kul, med åttiotalskläder och discodans från den eran. Roliga repliker i bästa Pling Forsman-klass!
LJUDET: Här finns mycket att rätta till. Storan i GBG är en fantastik lokal med suverän akustik, men den är gjord för akustiska instrument. Föreställningen hade förinspelad musik som var på allt för hög volym och dränkte all den text som Pling Forsman gjort så mycket för att översätta. Synd! I de långsammare låtarna gick texten fram och tjejen som spelar Carro sjöng bäst av dem alla, och hennes texter hördes väl. Annars dränktes resten av trummor och bas. Det skulle inte skadat med lägre volym.
SCENLÖSNING: Klassisk. En ställning som får stå för allt. Själv tyckte jag att videoskärmen i bakgrunden störde mer än den hjälpte och jag tyckte skärmarna användes väldigt snyggt genom hela föreställningen. Kul att MÅNS gör entr'e på en HONDA-motorcykel. Coolt... men motorcykeln var coolare än honom. Det mest upphetsande MÅNS stod för var två sparkar mot soptunnor... Inte direkt aggressivt... Men sjunga kan han ju liksom resten av ensemblen.
Jag ger FOOTLOOSE 3 teaterstolar av 5 möjliga... och dessa stolar är pga att vi kom iväg på en teater och att det bjöds på 80-tals-nostalgi, som jag uppskattade!
/Hoppas vi får chans att recensera fler föreställningar framöver!
