Hej och godmorgon
Kl. är inte mer än 8:25 och jag har redan fullföljt ett kapitel om forskningsetik i en bok som handlar om att utforska barns erfarenheter.
Det man ska beakta som forskare är detta:
Barns rätt till omsorg
Barns rätt till skydd från skada/fara
Barns rätt till försörjning (mat mm...)
Barns rätt att uttrycka sin åsikt och att bli lyssnad på
samt:
Syftet med forskningen ska vara något som gynnar barn
Metoderna ska designas så att de inte plågar/stressar barnen som deltar
Barn ska få delta frivilligt, vara fria att avbryta, bestämma gränser för sin offentlighet och få bidra med idéer till forskningens agenda och process
Jaha, det här låter hyfsat enkelt och självklart tycker jag. Men är man barn så är man. Förresten, när är man barn? När blir man vuxen? Ok, säg att du är barn och har möjlighet att säga "nej, jag vill inte vara med", är det då säkert att man ändå KAN säga nej? Det talas ju till och med om att vuxna inte kan säga nej.
Som forskare tror jag verkligen att man får tänka på forskningen i ett större perspektiv också, förutom det lilla barnets (för att inte lägga allt ansvar på det; typ "du sa att du ville vara med, skyll dig själv"). Gynnar forskningen barn? Kan det jag gör bidra med någon värdefull kunskap? Det borde vara självklart, men ofta tror jag att forskare ingår i något större sammanhang och är långt ifrån själva initieringen av att få forska om just detta. Själv forskar jag i pedagogik och tänker att om det inte hade funnits pedagogisk forskning hade kanske skolan sätt lika dan ut som för 100 år sedan, och det hade vl ingen önskat? (Eller hade den det? Det kanske inte alls är forksning som driver utvecklingen framåt, utan något annat?).
En morgonreflektion.
Vore kul att komma i kontakt med andra forskares lösa funderingar. Finns ni där ute??? Blogga ni med vet ja.
Kram
