Träd är vackra

Såhär sitter jag och kämpar... dra någon smart slutsats om det här den som kan! :-)

 

149    I:       Den här låten. Vad tror du det här är för takt? (Studentsången.)

150    B:      Eh, det vet jag inte, för det finns inga trummor.

151    I:       Nej, men om du är trumman då!?

152    B:      (Spelar löst på trumman, följer sångens rytm?)

153    I:       Prova att gör två eller tre till den här då.

154    B:      (Klappar pulsen i 7 slag, paus ett slag, sedan 7 slag med nästa hand, alltså, en fras i taget.) Jag tror det var sjutakt.

155    I:       Sjutakt, ok. Du, titta, jag ska prova att (tar trumman), så ska vi se vilken du tycker är bäst. Vi säger att jag är trummis till den här kören nu, så kör jag, växlar jag mellan två och tre, och så får du se, ah, vilket tycker du passar bäst, två eller tre? (Startar musiken.) Först prövar jag med tre

156    B:      Ok.

157    I:       (Spelar pulsen men betonar vart tredje slag.) Nu provar jag med två (tar musiken från början, klappar pulsen med betoning på ettorna i tvåtakten.)

158    B:      (Nästan direkt) jag tyckte trean var bäst.

159    I:       Jag provar den igen då (byter tillbaka). Jag tar tvåan (byter tillbaka igen.)

160    B:      Jag tyckte ändå trean var bäst.

161    I:       Trean. Ja, ok. Vad tog du det på? Varför tyckte du den passade bäst?

162    B:      För den var lite bättre, längre och så, för de sjunger lite länge, aa-ahhh (sjunger på en ton) något sånt där.

163    I:       Ok.

164    B:      Innan de stannar lite grann (osäkert vad hon säger?).

165    I:       Ja. Du, eh, B, det var jättespännande att få intervjua dig om takt. Tack så jättemycket.

166    B:      Tack så mycket själv. Hej då.

Jag skäms. Sicken misskött blogg jag har. Mia - det var du som fick mig att vakna till. Det gäller att vi håller ihop, alla vi arma stretare som jobbar med hopplösa ändlösa uppsatser som ingen kommer vilja läsa. Nej då. Skämtar (i princip, eller delvis).

Men nu är det midsommardagen, och vad kan väl passa bättre då än att krypa upp i soffan med lite skön transkribering och Jerry Springer i bakgrunden! Haha. Men allvarligt. Tipset för idag är att sitta på en mjuk kudde i en mjuk soffa, med kuddar bakom ryggen (se skiss), filt under det lösa tangentbordet och en stor och bra skärm på datorn framför. Sedan kommer dagens ljuva nyhet. Datorn visar sig ha ett litet media-tangent-bord i fronten. Alltså kan man trycka play och paus på den, utan att behöva gå in och ur programmet (skriver i word och tittar på film i windowsmediaplayer). Yes. Det sparar massor utav knapptryckningar. Jag har i dag klämt 3 intervjuer á ca 13 minuter. Det är ingen dålig utdelning. Men, man måste ha rast, och frågan är vad man gör då. Jag testade lite tv-underhållning. Jerry Springer är inget jag kan rekommendera. "My dad stold my wife". Eh...

Kram underbara bloggläsare

Kolla - fint hotellrum! Eget dessutom, och med en liten tv så man kolla Perelli ikväll. Livets väsentligheter. Man kan också strö sina grejer omkring sig och bete sig hur man vill. Skönt. Annars -

konferenser är INTE my cup of tea.

Varför är det aldrig någon som säger något lustigt, larvar sig, kramar om någon, välkomnar andras framgång, hjälper varandra på ett glatt och hjärtligt sätt... Det enda (nästan) jag kan uppfatta är prestige, status och stress. Och det här med att ställa kritiska frågor - det verkar överskattat. Det är så oerhört svårt att nå varandra. Ingen lyckas ta den andres perspektiv. Jag fick t.ex. frågan idag, på det "lättsamma" efterminglet på café, om det gick att prata om lärande när det gäller små barn. Eh... visst ska man ifrågasätta vid fotknölarna, det är fräscht, men det blir lite som att kritisera en kemist för att den inte är fysiker, eller en bonde för att inte vara bankir. Vad ska man svara? Jo, du förstår, jag tror att barn kan lära sig grejer, annars hade varken min eller hela mitt fälts forskning existerat. Någon mer fråga? Ja,ja, anledningen till att vi fick så knepiga frågor på vår presentation (med mitt inplastade manus som jag suttit hemma på landsbygden och knåpat ihop och fäst med ett vitt silkigt sidenband från mitt syskrin), var väl att vi inte lyckades ta åhörarnas perspektiv. De fattade inte vad vi pratade om, och vi kunde inte förklara. Visset.

Usch, man får kämpa så för att bevara sig själv. Jag inte riktigt förklara varför, men så känns det.

Imorgon ska jag gå fram till alla som håller presentationer och ge dem en kram och säga "tack för att du ville dela det här med oss! lycka till med din fortsatta forskning".

Jag gör så mycket grejer nu att jag känner mig helt nervös. Idag hasplade jag i mig förvarmt kaffe och körde i ilfart rakt ut på landsbygden, för att strax inse att barnen har idrott första timmen idag. Alltså ingen idé att försöka fånga någon för en intervju. Snopet. Fick åka hem igen och istället boka in 4 andra intervjuer med lärarna. Gah! Varför samlar vi in så fruktansvärt mycket data - vem kommer orka analysera?

Ok, förutom alla 32 intervjuer, varav 10 klara, och all fantastisk transkribering, så gäller att skriva om den allt mer sorgliga artikeln, läsa någon annas tjocka text till serminarium, internat i 2 dagar med rådet si och så, konferans i 3 dagar på främmande ort (dock i Sverige - skönt), föredrag på främmande högskola om forskningsprojektet, föredrag på kollegans högskola - också om projektet, endagskonferans på hemmaplan, 3 avslutningstillställningar, 1 tenta och...inget mer. Nä, enkelt blir det! Inte nervös. Inte ont i magen. Nej, nej.

Förresten, till Ulrika S och andra forskningsmetodintresserade, så här är mina barnintervjuer upplagda:

1. Jag frågar om de minns något från lektionen om takt, lite käck inledning
2. Jag spelar upp två låtar som är lika, förutom att taktarten är olika, och så får de berätta om de hör någon skillnad på låtarna, i så fall vilken (samma som de hade på förtestet och som de gjorde under lektionerna)
3. Jag spelar själv olika takter på en trumma och de får gissa, jag frågar hur de tänker, de får klappa eller räkna till eller vad de verkar ha för strategi... Jag varierar tempo, ljudstyrka, sätt att spela (olika händer osv), inte supersystematiskt, men ganska, utifrån vad som kommer upp i samtalet mellan mig och barnen...
4. Jag tar trumman bakom ryggen och spelar, för att se om barnen kan ta det på enbart ljudet (och inte genom att titta på mina händer)
5. Jag går vidare med antingen att låta barnen höra på fler låtar från CD där de får säga vad det är för takt, och varför osv, och/eller ger dem trumman och låter dem själva spela olika takter, så att 'jag får vara med och gissa'.

På så sätt försöker jag få ett samtal där jag fiskar fram om de hör skillnad på två- och tretakt, vilket var poängen med den undervisning de blivit utsatta för, och framförallt - det som just nu är min forskningsfråga - försöker jag ta reda på vad det finns för svårigheter med att lära sig skilja på takt. Ungefär så. En svårighet är t.ex. om man bara kan lyssna på trumman för att höra takten och inte tror att det går att höra en takt om det inte finns trummor med i musiken (takt är inte separerad från instrumentet trumma) eller om man försöka räkna totala antalet slag och inte urskiljer att helheten består av små grupper av tre eller två som bestäms av var betoningen ligger...osv.

Forskarhälsning
Doktoranden

Andra bloggar om: forskning, doktorera, intervjuer, musikundervisning, taktart

Åh, jag blir inte klok på det här jobbet, som doktorand.

Carolina G har snott min idé om ångestdämparlistor. Här är min.  Ganska lika faktiskt. Vi är nog samma typ? Eh, eller?

Nä, det finns inte mycket att glädja sig åt. Det är konstigt, på pappret ser det ju så bra ut. Mest av allt är jag sur på min avhandling. Här är lite historik:
- för ett år sedan gjorde jag en liten futtig och halvtaskig undersökning som sedan skulle...
- blåsas upp din en artikel på engelska
- läggas fram på 25%-seminarium
- skrivas om till ett svenskt kapitel i en lärobok på lärarutbildningen
Nu gäller följande
- artikeln kom tillbaka sågad vid fotknölarna, den får skrivas om och blir ändå inte bra
- bokkapitlet kom tillbaka med önskemål om att jag ska skära ner det till en tredjedel
Luftslottet monteras ner. Dags att komma med något nytt.
- datainsamling gjord för ny artikel iform av tre lektioner, återstår gör, tycker min handledare
- 28 BARNINTERVJUER! = SKRÄCK
Fatta vilken tid det kommer ta! Fatta vad alla barnforskarexperter som jag omger mig kommer att tycka att jag är kass på att intervjua barn. Och allt detta för att ta reda på vad som är svårt med att lära barn att hålla och höra takten. Åh! Det är ju så många människor som så länge har velat veta svaret på denna omåttligt intressanta fråga.
Häng mig. Skit.

Och ändå har jag suttit i nya solglasögon med min trevlige make på ett café i haga och glassat med en latte på förmiddagen. Många skulle nog vara avundsjuka.

Så här på utsidan:
rosa och svart
och så här på insidan
darrande asplöv

Tusan också att det ska vara så hilma pretantiöst och NERVÖST att komma som en forskare och presentera 'aktuell forskning'. Vad som känns helt ok i forskarsamhället kan plötsligt kännas helt tomt och meningslöst ute i 'stora världen' - i det här fallet ett 100 tal bibliotikarier (tror jag det var??). Jag har ingen aning om vad de tänkte, men själv förflyttades jag plötsligt ut ur min nuvarande värld, och jag såg med ett yttre öga på vad vi sa. Hur intressant var det? Vad har vi kommit fram till? När vi definierar våra begrepp och visar vad vi funnit känns det ungefär lika märkvärdigt som om vi sagt: vi tror att bilar är en viktig del av trafiken, vi definierar en bil som en plåtsak med fyra hjul, och titta vad vi hittat när vi filmat ute på vägarna; gula och röda och blå bilar!! Hjippi. Ett forskningsresultat.

Nä. Inget vidare. Fast kanske ska vi ändå vara nöjda. Det blev ingen 'kullerbytta' av det hela, vi höll oss till manus och många ansikten hade leenden kunde jag uppfatta. Ikväll kanske det blir en bio. Nu blir det forskningsöversikt. Och imorgon är det i alla fall torsdag.

Idag är jag ytterst väl till mods - mot alla odds.

Jag funderar över olika tänkbara problem med min nästa studie. TIder är ju inbokade nu. Det gäller att det går bra. Under det närmsta året kommer jag dagligen läsa, fundera över, titta på, argumentera kring, exemplifiera från osv. det jag nu kommer samla in. 100 gånger - minst - kommer jag att tänka 'åhhh, varför tänkte jag inte på det INNAN' och NU är innan. Så det är nu det gäller att komma på allt. Så man inte gör sådär fatala missar. Förra studien t.ex. då missade vi att ha formulerat ett tydligt avgränsat lärandeobjekt innan studien började, och det är det som är själva fundamentet...så det misstaget genomlyste hela studien. Så det ska jag i alla fall inte göra om...

Det som det ska komma att handla om är hur man kan lära barn att skilja mellan 3/4-takt och 4/4 alt. 2/4 takt, eller med andra ord; jämn och ojämn taktart. Visst verkar det distinkt? Det jag sedan ska göra är att hålla ordning på olika kritiska aspekter av detta fenomen, och låta dem variera på ett systematiskt sätt, för att själva taktarten ska kunna urskiljas. Lätt - - trodde jag! Men, när jag samlat ihop ett antal låtar som går i 3/4-takt och funderar över hur man ska kunna generalisera mellan dessa, hur man ska kunna säga 'lyssna efter det här så kan du avgöra om det är 3/4-takt' upptäcker jag att en taktart kan konstitueras på en mängd olika sätt. Om x är betoning och i är obetoning och - är paus, så kan det se ut såhär:

1     2   3   1     2   3    1     2   3
x     i     i     x     i     i     x     i     i   (enklast och mest typiskt, man skulle kunna säga 'lyssna efter 1:an')
-     i     i     -     i     i       -     i     i   (om det är paus på 1 är det inte lätt att lyssna efter 1, för den hörs inte!! ändå 3/4-takt)
x iiii iiiii      x iiii iiiiii     x     i    -   (om man tänker 'var 3:e slag' funkar det absolut inte heller)

Nä, jag vet faktiskt inte alls hur jag ska få ihop det. Men det är jut det som är själva forskningsproblemet! Nu vet jag i alla fall vad problemet är. Hoppas jag snart får en snilleblixt.

Nu ska jag snart träffa den utländska forskaren som komer på besök. Funderar på att dra med henne till Hagakvarteren för en fika. Kanske är kul att se något annat än universitetsbyggnaden.

Hej so long

Ibland får man en existensiell kris som forskare. (Ibland förresten!? Typ några gånger om dagen...) Man frågar sig: är detta verkligen intressant? om det man håller på med.

Jag tycker jag brukar komma ganska lindrigt undan ur sådana granskningar, pga att mitt forskningsämne är så pass praktiskt. Enkelt uttryckt skulle man kunna formulera min forskning som att jag tar reda på vad och hur helt vanliga lärare och förskollärare kan lära barn om musik. Kort och gott. Praktiskt. Nyttigt.

Men...ta en funderare över hur de forskare känner sig som har detta som forskningsämne:

Hm...undrar hur de här akvariefiskarna skulle må om vi skickade upp dem i rymden? Ja! Vi provar!
(tips från min syster som skrivit om dem, finns mer på aftonbladets hemsida) obs - hennes foto, taget i Kiruna på rymdstationen.

Men, men. Forskning är som konst. Man kan inte hålla på att tjata om nytta hela tiden, då kan man inte tänka. Ibland måste man få tänka först och sedan hålla på med nyttighetsprat. Man kan ju inte alltid se slutet innan man är där. Alla vägar är inte raksträckor.

Har du något knepigt forskningsämne!? Kommentera - NU!

Andra bloggar om: fiskar i rymden, aftonbladet, forskning, forskningsfråga, syfte

Hej tisdag

Tack för fina kommentarer, hann läsa dem precis innan det skulle dra igång idag. Skönt.

Minns ni forna tiders uppsatsskrivning i högstadiet och gymnasiet? Kommer ni ihåg att man ibland kunde få till en hejdundrande uppsats som snopet återvände från den rättande läraren med en 2:a eller 1:a med motiveringen 'missförstått ämnet'. Det där är läskigt - för man kan vara hur nöjd som helst när man lämnar in, men ändå kan det där chockartade resultatet slå tillbaka.

Och visste ni att om en doktorsavhandling inte blir godkänd, då finns det ingen andra chans, och då står man där efter 4 års kamp utan examen. Det sägs dock i praktiken att detta inte kan hända, för forskarsamhället ska bevaka processen fram, så skulle man t.ex. begått misstaget att inte ha hamnat inom gränsen för vad som är intressant inom ämnet, då ska det upptäckas tidigare.

Idag hade jag ett slags möte med forskarsamhället, representerat av ett tungt internationellt namn. Så här var förhandstipsen:

Han - Hon (=jag)
Gammal - Ung
Rutin - Ingen rutin
Känd - okänd
Engelska som modersmål - nära nog engelsk analfabet
(få se nu...det blir 5-0 innan diskussionen ens har börjat)

Och it ended up - after 1,5 hour of discussion whether music is about emotions and if emotions is educatable - in some kind of a mess med ord som

Hon: Så är den här forskningen intressant för x-y-fäletet tror du? för att den är intressant för y-fältet är jag tämligen säker på.
Han: No, I'm not quit sure about that, but I've not seen any examples of it yet
Hon: Well, you responded to an artical we've sent you last summer
Han: Did I? Oh, you know, I get so much articals all the time, I can't read everyting, but did you say I answerd...? What was it about?
Hon: Exactly ett exempel på det du säger att du aldrig stött på.

Suck.

FInns lite positivt att säga också, men jag tog det som låg överst. Nu ska jag skynda mig att mysa lite (kom just hem) gå och lägga mig, för att snart gå upp och ta tåget tillbaka (imorgon bitti) för att fortsätta diskutera eventuellt fortsatt samarbete. Samarbete???? En parodi. JAg har en klump i magen, men det är väl det man inte ska ha. Man ska storma fram som duracellkaninen som leder det forskningsprojekt jag är med i. Hon stannar aldrig upp och ältar. Hon är hur framgångsrik som helst. Men det är kanske bara tur?

Det är svårt att finna ord för hur betydelsfull den här mannen har varit i mitt och min makes liv under hösten. Jack Bauer i TV-serien 24. Förut när vi var inne i serien kunde vi när som helst säga - när liksom inget annat funkade - 'nä, ska vi ta ett avsnitt'. Och så sjönk vi ner i mörkret framför TV:n och såg Jack utföra hjältedåd efter hjätedåd. Han hade alltid kraft, energi och han nådde alltid resultat. Jag skulle vilja se Jack på en forskarutbildning...

Nu när serien är slut känner vi oss helt tomma. Vi försöker hänga med i övrig TV, t.ex. se på nyheter och så, men igår blev abstinensen för stark. Jag föreslog att vi skulle ta fram lite gammalt extramaterial från säsong 3 eller nåt, men istället blev det att vi kollade på trailern för säsong 7 på youtube. De nya avsnitten skulle kommit nu i januari, men inspelningarna har blivit försenade.

Nåväl, över till verkligheten. Imorse ville jag liksom Jack i en av säsongerna, komma över en mycket viktig inspelning med bevismaterial som kan bli avgörande (några barnintervjuer som lärarna gjort på en av samarbetsskolorna). Jag startade expedition - hämta inspelningen, till varje pris - och vrålade till min fältagentskollega (min man) WE RUNNING OUT OF TIME CURTIS - och så satte vi oss i bilen och körde i ilfart rakt in i Los Angeles rusningstrafik (eh...jag menar rakt ut på landsbygden). Vi sa till varandra DON'T SHOOT TO KILL och så intog vi (skol)bygnaden och fick tag på mp3 filen med bevis på att presidenten...(nej, jag menar barnintervjuerna som ev kommer kunna bevisa att de har lärt sig något). Utan att behöva ta några gisslan eller något sådant. Mission fulfilld.

Wow - livet är spännande.

Därefter fika på det här sensationellt lantliga konditoriet:




Notera plastblomman. Tjusig.

Nu är det bara att sätta igång och transkribera.
Men jag tror jag överlämnar det åt Cloe O'Brian på CTU - IT.

Andra bloggar om: 24, jack bauer, fika, forskarutbildning

Hallå, hallå, alla nöjda och missnöjda bloggläsare

Fortfarande krångel med uppladdning av bilder.

Nu ni! Glöm den insnöade doktoranden som bara sitter hemma, glor på TV och inte får något gjort!! Igår läste jag nyhetsbrevet som vi anställda på institutionen får. Jag orkade läsa det! Och då fick jag syn på ett erbjudande om fribiljetter till genrepet av musikalen Footloose på Storan i Göteborg. Dessa biljetter skulle hämtas ut idag. Så idag blev det också en resa till den stora staden. Först idag, inklusive slutseminarium för en doktorand inom konstnärlig gestaltning (fri ensembleimprovisation), och sedan musikal imorgon. Kul!

Dessutom har jag transkriberat lite video på morgonen, läst flitigt på tåget och planerat och skrivit ner idéer till kommande examinationsuppgift. Vi ska skriva ett metodologiskt kapitel till tänkt avhandling. Jag ska skärskåda min metod Learning Study utifrån ett barns perspektiv. Det känns faktiskt på gränsen till genuint intressant... ;-)

Seminariet idag var småtrevligt i någon mening. Det stärkte mig i mitt projekt att forska om hur man lär barn lyssna till musik, därför att förmågan att lyssna är grunden i princip allt som har med musik att göra. Det framkom idag på seminariet. Annat som berördes var bl.a. vad som är så fritt med fri improvisation. Finns frihet? Och som vanligt, för vem görs konstnärlig forskning?? Alltid lika märkliga diskussioner om det.

Andra bloggar om: footloose, konstnärlig forskning, fri improvisation, kultur

List-veckan måste ju innehålla någon forskningsanknuten lista. Här kommer en aktuell lista på min bästa teoretiska forskningsperspektiv.

1) Givet: Variationsteori. Bästa perspektivet när det gäller lärande, eftersom det är det enda perspektivet som sätter VAD som ska läras i centrum. Och det är ju ändå det som det handlar om.

2) Sociokulturella perspektivfamiljen (t.ex. mästar-lärling-lärra, community of practies mm.) "Alltid lär man sig nåt"-perspektivet blir alldeles för spretigt i min smak. I den multimodala riktningen (betonar att språket är mer än ord, även gester, mimik mm.) finns dock en del intressant att låta sig inspireras av.

3) Konstruktivistiskt perspektiv (världen konstrueras i vårt huvud). Nej tack till allt stadietänkande! Hej då Piaget.

4) Behavioristiskt perspektiv. Hopplöst ute. Funkar på hundar möjligen? (Belöning och straff, inga tankar).

BUBBLARE: Ekologiskt perspektiv. Ett underskattat perspektiv. Ser den lärande som aktiv som reglerar sig mot omgivningen som en organism... Lärarens uppgift blir att skapa meningserbjudanden och skapa en kontext där de lärande kan få samma mål som läraren.


Andra bloggar om: forskning, teoretiskt perspektiv, behaviorism, konstruktivism, variationsteori, lärande, sociokulturellt

Idag har jag varit i Göteborg på min arbetsplats. Min suveräna arbetskamrat och jag diskuterade att börja på en ny artikel. Den skulle handla om sinnesanalogier/synestesier i arbete med estetiska ämnen i förskolan. Jag vet inte riktigt vad vår poäng ska vara ännu, men det är ett intressant ämne. Det är många förmågor man tar förgivna, t.ex. att man förstår metaforer (alltså, att många saker som sägs är liknelser och inte konkreta sanningar). Detta är viktigt, inte minst för att man ska kunna förstå eller säga skämt. Inom estetisk är denna typen av överföringar väldigt centrala. Man ser på noter (visuella) som om de vore toner (auditiva) t.ex. I vårt datamaterial har vi exempel på sånt här från såväl poesi-, rörelse- och musikområdet. Detta tänkte vi tematisera på något sätt...

Det var väl allt för idag. Ja, förutom en ganska stor grej; ikväll ska vi se sista avsnittet av 24!
Kram

Inte dumt att få framburet till sig på morgonen va?

En fantastisk arbetshelg. En timme läsning varvat med en timme tv-serien 24 på DVD, och så har det pågått oavbrutet sedan 8 på lördagsmorgonen. I och för sig med uppehåll för nattsömn och ridtur i dag på förmiddagen.  Jag har sensationellt nog bockat av snart 5 punkter på min Att Läsa Lista. Absolut en sensation. Jag tänkte också några klartänkta tankar igår angående forskningen:

I vår forskargrupp, och i många andra sammanhang, är man överens om att det är viktigt att tala om vad man har gjort och på det sättet reflektera, för att skapa mening. När man granskar denna typen av reflekterande samtal (vi kallar det metakognitiva dialgoer) fokuseras ofta hur man ställer frågor. Öppna frågor är t.ex. att föredra framför ja/nej-frågor. Det jag lagt märke till på sista tiden i mitt datamaterial är samtalen kan kommat att handla mer eller mindre om innehållet i lärandet. Frågan kan verka bra ställd, t.ex. 'Berätta hur det kändes när vi tränade på dansen', men hur främjar detta lärandet om dans?  Iställer borde frågan ställas 'Berätta vad vi gjorde när vi dansade' t.ex. På detta sätt borde pedagogen få fram vad barnet har för uppfattning om det som ska läras om, och kan på det sättet fånga upp vad barnet behöver vidare hjälp med att utveckla. 'Hur det kändes?' är i och för sig också en bra fråga, men kanske inte det bästa när det gäller att skapa mening om innehållet.

Då jobbar jag vidare. Maken bakar äpplemuffins på våra sista äpplen från trädgården. Nice.

Södagskram

Hjippi! Till sist. Det som fattades var att min man kom hem och var lite hemtrevlig, att jag tvättade håret och gjorde hårinpackning och fick ett uppbyggligt telefonsamtal. Sedan kunde jag komma igång. Således en startsträcka idag på 10 timmar. :-)

Dagens kapitel handlade om forskningsmetoden etnografi. Mycket speciell metod. Tänk BigBrother, dokusåpa, eller varför inte - en blogg som denna. Kapitelförfattaren hade flyttat in på ett barnhem och bott där i 1 år för att forska fram hur det är att bo på ett barnhem. Är det inte märkligt? Poängen är att ta de boendes perspektiv och genom att bygga upp relationer till informanterna, få fram deras mest sanna jag. Problemet och styrkan med denna metod är den tunga betydelsen som ges åt forskaren och dess personlighet. Det är en extremt subjektiv metod, och det är det som är grejen. Är det bra eller dåligt?

Wheter we like it or not, researchers remain human beings complete with the usual assembly of feelings, failings and moods. All of these things influence how we feel and understand what is going on. Our consciousness is always the medium thorugh which research occurs; there is no method or technique of doing research other than thorugh the medium of the researcher. (Stanley and Wise, 1983, p. 157)

När nu forskarens känslor och svagheter är så avgörande är det väl bra att man kan läsa om dem på en blogg, som denna, så man kan bedömma trovärdigheten på den som för fram forskningsresultat en dag...eller?

Glöm inte tävlingen nedan Priset är vad vi allra mest av allt önskar oss alla; uppmärksamhet och ära! Allt du behöver göra är att identifiera kändisarna. och svara i en kommentar!

dags att packa för morgondagen, kram

Andra bloggar om: forskning, etnografi, forskare, kändisar