Träd är vackra

Oj, vilken dag. Sammanfattningsvis kan man väl säga att allt som sker inte platsar att publicera på nätet. Det är onämnbart. Man får helt enkelt låta det passera. Jag tänker på Axel Schulman igen. Han skrev ju om all skit på sin blogg, och då blev bloggen som ett monster. Så vill vi inte ha det! Det får passera istället.

Det som går att nämna är att jag började med att baka en äpplekaka för att hylla de lärarna som jag skulle ut och filma idag. De har varit så inspirerande och bidragit med så mycket. Utan dem hade jag inte haft något att skriva om, och med andra ord inte kommit fram till 25%-seminariet och allt det där. I den metod jag jobbar med så är ju respondenterna också arbetskamrater på ett sätt. Det är de som 'äger' undersökningen som vi säger. Om jag skulle gå in och bestämma allt skulle det snarare bli ett experiment, och det är inte det jag gör. Man kan kalla det en utvecklingsstudie kanske? Hur som helst, jag bakade en kaka till dem. När jag kom till skolan, på lärarnas rast, var det ganska splittrat, som det faktiskt brukar vara i skolans värld. Rast är ett väldigt relativt begrepp där. Någon hann i bästa fall ta lite kaka på stående fot. Lektionen var välplanerad och vettig på alla sätt och vis, men av någon anledning blev det liksom ingen riktigt "närvaro". Det var som om både läraren och eleverna inte riktigt var med i situationen. Knepig känsla. Jag får kolla på filmen och analysera vad det var som hände. Jag kände samma sak i fredags. Att man kommer där med videokameran gör nog sitt till. Det blir inte som det brukar.

Jag har transkriberat film både igår och idag från förra veckans filmning, och det ska jag förska skriva något om nu. Det ska bli ett kapitel i vår bok om forskningsprojektet. Usch. Man får lägga alla tankar åt sidan och försöka bara vara en vanlig arbetare.

PS Det har blåst väldigt idag, glöm inte att njuta av löven innan de ramlat av och förmultnat.