Ett ljus till
Lite tankar i spåren efter det fruktansvärda mordet.
Läste aftonbladets alla femtielva sidor om mordet igår. Ni vet, sidan 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 osv. Den mening som jag blev lämnad med, som ett getingstick där getingen inte får med sig gadden, var den där det stod 'han kallades nollan'.
Detta är ingen psykoanalys av en hobbypsykolog, det är egna tankar som har vandrat. Men såhär vandrade de:
Vi skulle tända ett ljus för flickan. Det är den hemskaste av hemska händelser som hänt. Ett Oskyldigt Barn. Det är ofattbart, men ändå på något lätt att ta till sig. En gemensam triggare till allas vår sorg som vi bär på. Det stämmer med vår gråt. Men jag tänkte vidare på han som kallats nollan. Jag vet ju inget om honom, mer än att han drack en fanta, att han var stammis på något hak, att han körde långtradare, 'att han hjälpte allt och alla', att han är en mördare, att han kallades för nollan i skolan.... så jag tar dessa lösa bitar och kopplar ihop de med andra människor som jag mött. Som i och för sig inte är mördare. Men, jag tänker att för den som är en nolla i andras och sina egna ögon, kanske samma smärta som finns för flickan nu, funnits utsmetad i ett helt 40-årigt liv.
Jag tänkte att nästa vecka kanske vi kunde mass-sms:a runt, och blogga om, på alla inflytelserika modebloggar, att vi ska tända ett ljus för alla som kallas nollan. Eller, varför skulle vi göra det? Vem hjälper det? Vi kanske kan bli vän med var sin person som fått bli kallad nollan. En god vän. Eller i alla fall säga till någon i vår närhet att den är bra på något.
Sen går mina tankar till några andra också. DESSA KAN HAN OCKSÅ HA MÖRDAT, står det i tidningen, och alla försvunna flickor från 80-talet och framåt är på bild. Obeskrivliga smärta som ligger i deras historier, och för deras familjer. Men inget är så - förlåt - medialt 'rätt' som en våldtäkt på öppen gata och en bortrövad ung flicka. Det är så hemskt och förövaren är så ond. Nu tänker jag på de kvinnor som i sina hem, i kanske 5, 10 eller 20 år blivit slagna, hotade, kränkta och våldtagna, kanske varje helg? Inte på öppen gata, utan HEMMA. Något som ingen sett och som ingen vet, men som inte försvinner. Vi tänder ett ljus för alla dem också.
Andra bloggar om: engla, 42-åringen, stjärnsund, media, aftonbladet, mord, sorg, våldtäkt, kvinnomisshandel, tänd ett ljus
Läste aftonbladets alla femtielva sidor om mordet igår. Ni vet, sidan 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 osv. Den mening som jag blev lämnad med, som ett getingstick där getingen inte får med sig gadden, var den där det stod 'han kallades nollan'.
Detta är ingen psykoanalys av en hobbypsykolog, det är egna tankar som har vandrat. Men såhär vandrade de:
Vi skulle tända ett ljus för flickan. Det är den hemskaste av hemska händelser som hänt. Ett Oskyldigt Barn. Det är ofattbart, men ändå på något lätt att ta till sig. En gemensam triggare till allas vår sorg som vi bär på. Det stämmer med vår gråt. Men jag tänkte vidare på han som kallats nollan. Jag vet ju inget om honom, mer än att han drack en fanta, att han var stammis på något hak, att han körde långtradare, 'att han hjälpte allt och alla', att han är en mördare, att han kallades för nollan i skolan.... så jag tar dessa lösa bitar och kopplar ihop de med andra människor som jag mött. Som i och för sig inte är mördare. Men, jag tänker att för den som är en nolla i andras och sina egna ögon, kanske samma smärta som finns för flickan nu, funnits utsmetad i ett helt 40-årigt liv.
Jag tänkte att nästa vecka kanske vi kunde mass-sms:a runt, och blogga om, på alla inflytelserika modebloggar, att vi ska tända ett ljus för alla som kallas nollan. Eller, varför skulle vi göra det? Vem hjälper det? Vi kanske kan bli vän med var sin person som fått bli kallad nollan. En god vän. Eller i alla fall säga till någon i vår närhet att den är bra på något.
Sen går mina tankar till några andra också. DESSA KAN HAN OCKSÅ HA MÖRDAT, står det i tidningen, och alla försvunna flickor från 80-talet och framåt är på bild. Obeskrivliga smärta som ligger i deras historier, och för deras familjer. Men inget är så - förlåt - medialt 'rätt' som en våldtäkt på öppen gata och en bortrövad ung flicka. Det är så hemskt och förövaren är så ond. Nu tänker jag på de kvinnor som i sina hem, i kanske 5, 10 eller 20 år blivit slagna, hotade, kränkta och våldtagna, kanske varje helg? Inte på öppen gata, utan HEMMA. Något som ingen sett och som ingen vet, men som inte försvinner. Vi tänder ett ljus för alla dem också.
Andra bloggar om: engla, 42-åringen, stjärnsund, media, aftonbladet, mord, sorg, våldtäkt, kvinnomisshandel, tänd ett ljus
Kommentarer
Postat av: Linda K
Jag förstår dina tankar. Det är svårt. Mina tankar är: Hur kan någon göra något så ont? Och på Englas mamma - Hur kan hon klara av den allra enklaste vardagssyssla efter detta?
Postat av: Karro
Bra inlägg!
Postat av: anna
Tack för att du formulerade precis det jag tänkt och känt de senaste dagarna.
Postat av: Conan
Fint skrivet! Gillar tanken även om den är skrämmande på det sätt att jag inser att du insinuerar att även gärningsmannen behöver ett ljus tänt för sin smärta.
Jag tror i detta läge att många snarare vill att han skall brinna som ett ljus och känna smärta.
Jag tror inte jag är mogen att känna empati med honom eller andra barnamördare för tillfället.
Trackback
