Hej tisdag
- det här inlägget handlar om min pianoelev -
Igår hände en rolig grej. Jag har en liten tjej som kommer hit och får pianolektioner lite då och då. Eftersom hon är min enda (eller egentligen har jag en till, men hon är vuxen) elev som jag har kvar betyder hon allt för mig!! :-) Eller, rättare sagt, alla teorier jag tillägnar mig om lärande vill jag testa på henne!
Det som är aktuellt nu är ju detta med lyssnande. Vanligt i musiksammanhang är att man hellre pratar om vad man känner än vad man hör. Lärarna, och detta har vi sett i vår forskning, frågar hellre 'vad känner du när du hör musiken' än 'vad hör du'. Alltså, man flyttar fokus in i barnen, och inte ut ur barnen och ut ur musiken, eller hur man nu ska säga, så att det kan bli ett 'möte'.
Själv, eller rättare sagt enligt det teoretiska fält jag tillhör, så tror jag att lyssnande är en kognitiv process. Och för att kunna utveckla sitt lyssnande till att bli mer 'musikaliskt' behöver man musikaliska begrepp. Dessa blir begrepp att använda som redskap (vygotsky) i lyssningsprocessen. Är man t.ex. medveten om begreppet dynamik så kan man använda det till att sortera vad det är man hör; t.ex. 'nu lät det svagt, nu blir det lite starkare'.
Min underbart söta pianoelev har spelat ackordspel hos mig i snart 2 år. Eftersom hon bara är ett barn, och jag är mer van vid tonåringar, så har jag tänkt att jag nog inte kan förklara hela intellektuella prylen med hur dur- och mollackord är uppbyggda, utan jag har nöjt med tillsvidare med att bara visa ett ackord i taget. 'Så här tar man E, såhär tar man i Bm, men i den här låten tar vi Bm såhär'. Inget system alltså, bara ett och ett. På sista tiden har jag inte behövt visa, utan hon har bara gjort rätt hela tiden, för varje ny låt. Jag har varit helt tagen av detta och tänkt att det har hänt ett mirakel där inne i hennes hjärna - hon har bara fattat helt själv!!
Förra veckan så gjorde hon plötsligt 'fel' och jag fick anledning att fråga henne; 'varför vet du nästan alltid hur man tar dur och moll, men inte den här gången'. Då svarade hon 'jag bara vet'. Inget tydde på att hon byggt upp något eget inre system, såsom jag först trott. Hon hade nog snarare kommit ihåg ackord efter ackord, och därför klarade hon nu nästan alla situationer. Jag började förklara skillnaden mellan dur och moll och försökte göra henne uppmärksam på vad det var som gjorde skillnad. Jag tänkte; nu gäller det att ge henne REDSKAP och vi höll på tills hon med egna ord kunde uttrycka 'det låter ljust' (dur) och 'det låter mörkt' (moll). Vi redde ut vad det där med mörkt och ljust var, att det var en hög eller låg ters. Sedan testade jag och spelade olika ackord för henne. I hälften av fallen svarade hon rätt. Helt godtyckligt alltså!
Så igår upprepade jag testet och då svarade hon plötsligt rätt i 100% av fallen. Jag höll på att ramla av stolen. Jag frågade henne varför hon kunde det nu när hon inte kunde förra veckan. 'jag vet inte, jag har nog övat en del' sa hon. 'hur har du övat???' frågade jag ivrigt. 'jag har tänkt på hur det låter' svarade hon.
Underbart!! En seger för Vygotskys redskap! Med hjälp av det musikaliska tankebegreppet mörk/ljus/hög/låg/ters tror jag att hon kunnat just TÄNKA på hur det lät, och på det viset få tillgång till det i musiken som hon - i någon mening - har haft tillgång till i två år. Dur och moll har funnits där 'mitt framför öronen' hela tiden, men för det är det inte särkert att det blivit 'hörbart'. (det blir alltid så bökigt när man talar om musik på grund av dess auditiva egenskap. Allting som har med förståelse att göra bygger på seendemetaforen. Man talar om FÖR-STÅ, alltså stå framför något så att man ser det, IN-SE och läraren måste PEKA PÅ det som eleverna ska förstå. Att översätta detta till musik blir lite bökigt. Man kan inte FÖR-STÅ, eller stå framför, ett musikstycke, såsom man står framför en tavla t.ex. Man kan inte peka på saxofonstämman när man lyssnar på ett musikstycke på en CD osv.)
Det var lite om tillämpad teori. Kul för mig, men jag vet inte hur ni andra känner... :-)
