jag liksom balanserar på en tunn tråd
Så märklig känsla idag. Inte direkt negativ, bara lite märklig.
Jag har ju ett jobb, och jag har en arbetsplats, och idag har jag - som en helt vanlig människa - varit och jobbat på min arbetsplats.
Först har jag kört bil i regnet till stationen (15 min). Jag har sprungit för att hinna. Jag har läst på tåget (1,5 tim). I Vårgårda åt jag min medhavda apelsin med keso. Jag har sprungit förbi alla gratistidningsutdelare på Drottningtorget. Jag har väntat på spårvagn i regn. Jag har läst lite på spårvagnen (10 min). Jag har sagt hej till två personer på jobbet. Jag har suttit ensam på ett rum och kartlagt lite data (1,5 tim). Värmt potatismos och skinka, samtalat med en kollega (1 tim). Kopierat en artikel. Sprungit till spårvagnen. Gått igenom Nordstans köpcentrum utan att titta in i en enda affär. Läst på tåget hem (1,5 tim). Hela artikeln läste jag. Om vad musikalisk förståelse är.
Alltså, det är väl såhär det ska vara. Men när jag kom hem igen och såg min man genom fönstret, som stod och hängde tvätt, då först kändes det som om jag vaknade. Det där andra var bara som en tyst och koncentrerad balansgång på en smal tråd. Jag kan inte förklara det bättre.
Ikväll är det träningen igen. Backträning med klubben. Det blir stenhårt! :-)
Kommentarer
Postat av: Ulrika Serrander
Gud va gulligt det här va. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Man känner igen sig.
Trackback
