Träd är vackra

Hej igen

Jag bloggar ikapp lite ikväll. Här kommer en reflektion över det där med konferanser, mer generellt. Jag tycker - som antytts - att det är rätt tungt att åka iväg. Hotell är läskiga och konferansmiddagar är ansträngande. Dessutom har jag nästan fobisk skräck för att tappa bort mina biljetter och nycklar. Och dessutom har jag komplex för att jag ska framstå som en slarvmaja som inte kan ta ansvar. Allt detta sattes på hårdaste prov just på den här resan.

Det började redan på sista seminariet innan vi skulle åka då en kollega antydde att jag inte klarade något på egen hand, utan min eminenta kollega som jag samarbetar med. Han skulle inte med på den här konferansen, och således hade jag inte klarat att skicka in papprena i tid, och därmed skulle jag inte få presentera något. (Det där har vi rett ut nu, no hard feelings mer om det).

Det fortsatte med att jag inte klarat att hämta ut tågbiljetterna i tid, och därmed behövt hjälp av samma kollega som antydde att jag alltid får allting serverat för mig. När jag väl hade biljetterna i min hand insåg jag att de krävde sj-logga på studentkortet, vilket jag inte har eftersom jag inte har....bla bla bla...nånting med csn tror jag. Jag såg framför mig hur jag skulle få skämmas inför de andra stränga doktoranderna på tåget när konduktören skulle kräva mig på studentleg och mitt inte skulle var giltigt. Panik. Jag ägnade 2 timmar åt att ringa runt till sj mm och till slut köpte jag nya tågbiljetter - delvis för egna pengar, för att inte ställa till förtret för någon - och lyckades dessutom få sj att köpa tillbaka mina ogiltiga biljetter. Så var det löst. Skönt.

Väl på tåget visade jag stolt upp min riktiga biljett, bytte tåg i Kil, och hoppade sedan på tåget där jag mötte upp de andra duktiga doktoranderna. Och då...helt ofattbart...hade jag GLÖMT biljetten på det förra tåget och satt där plötsligt HELT UTAN biljett. (Undra på att jag blir trött av resor!) Som tur var trodde konduktören på mig och jag slapp att både böta och betala. Men jag fick blotta mitt misstag inför alla. Typiskt.

---

Så om varför konferansmiddagar är ansträngande: För det första har jag insett att medelåldern på deltagarna i dessa sammanhang lätt ligger 15-20 år över min egen. Många är dessutom sk. Gubbar. Det funkar att umgås med gubbar, men det är inte direkt avslappnande. Och när det har druckits ett antal öl börjar det (detta är kanske inte generellt, men så var det på den här resan) ohejdat att skämtas om sex. Och efter ytterligare några öl kommer skvadorna om de olyckliga äktenskapen, om att doktorander har högst skiljsmässofrekvens av alla och om rykten om vem som har eller eller haft ihop det med vem. Samtidigt har jag lärt mig på den här resan att detta är en del av jobbet. Man åker inte bort för att ha roligt, utan för att hälsa på så många som möjligt, berätta om sin forskning och få lite informell handledning av alla möjliga, höra vad andra får för frågor osv. All den här andra skiten kommer på köpet. Det är som avgaserna för en asfaltsläggare eller byggdamm för en snickare.

---

Och till sist, mot bakgrund av hur mycket som folk verkade vilja prata om sex och relationer. På det läskiga hotellrummet (design som får en att känna sig som om man inte är i ett sovrum utan i en rymdhytt) satt en läcker platt-tv på väggen. På den visades ett reklambildspel. Där stod det
1. Fräsch kille och tjej på bild, text om att kolla in erbjudandet på skärmen
2. Text: här kan du se erotiska filmer
(här kan jag tänka mig att vissa tänker - nej, det där kan jag inte med)
3. BIld: två barns händer, hand i hand, Text: håll kontakt med dem där hemma, få tillgång till trådlöst internet)
(här kan jag tänka mig att vissa tänker - ja, jag borde höra av mig)
4. Text: du får allt till samma pris
(här kan jag tänka mig att vissa tänker - ok, jag tar erbjudandet, men bara FÖR BARNENS SKULL, erbjudandet som också gäller porrfilm.)

Osmakligt.


Andra bloggar om: hotell, porrfilm, konferans, tågbiljetter, sj