Träd är vackra

Imorse började jag knappra vid datorn redan 7:30. Väldigt oväntat. Igår var det ju segt som rabarberkräm med för mycket potatismjöl. Idag - värsta flytet. Klockan 10 avbröts allt arbete och byttes mot kaffe, trädgård och sol. Sedan in och skriva igen. Sedan skriva hela vägen ner på tåget till Gbg. Där mötte min hulde make mig, och vi gick och tog en mcflurry (10 kronor - sjukt prisvärd - kommer bli mycket av den i sommar). När vi snålat på glassen kunde vi slösa på kaffet och gick till det mest pretantiösa kaffehaket i stan; viktoriapassagen. Kändisar (Ingela Olsson, prästfrun i Så som i himlen) och prisbelönta baristor. Sedan mötte jag, av en slump, en gammal klasskamrat. Är du ledig, frågade hon? Kanske eftersom jag flanerade till synes planlöst på stan. Ledig?? Jag kände mig så ertappad. Nej, förstår du, jag forskar.

Å ena sidan känns det som om man inte drar ett hederligt strå till stacken, å andra sidan jobbar man jämt. 

Nu, t.ex. klockan är 23:09 och jag ska ut och intervjua de där arma barnen i min studie imorgon bitti. Och - det här är faktiskt sant - jag vet fortfarande inte vad jag ska fråga om! Ja, på ett ungefär vet jag väl vad jag vill veta, men att intervjua barn lär vara en vetenskap. Jag är nervös! Hur ska jag säga? Och om de inte säger något? När jag sett andra forskare brukar de ha någon rolig låda som de plockar upp några roliga djur ur när de pratar med barnen. En...vad kan jag hitta på? Ta på mig ett roligt halsband eller nåt... säga att de får en trisslott om de flödar på ordentligt i sina tankar om musiken. Nej, allvarligt talat. Hur kan det bli så att det alltid blir något panikartat när det väl kommer till kritan? Det är frågan.

Idag har jag kört preppy-stil med smal grå kjol med hög midja, svarta nylonstrumbyxor, vit blus från mormor och svart kofta + skinnjackan. Kändes rätt på kändiskaffestället!

Kram tappra läsare