Träd är vackra

Kolla - fint hotellrum! Eget dessutom, och med en liten tv så man kolla Perelli ikväll. Livets väsentligheter. Man kan också strö sina grejer omkring sig och bete sig hur man vill. Skönt. Annars -

konferenser är INTE my cup of tea.

Varför är det aldrig någon som säger något lustigt, larvar sig, kramar om någon, välkomnar andras framgång, hjälper varandra på ett glatt och hjärtligt sätt... Det enda (nästan) jag kan uppfatta är prestige, status och stress. Och det här med att ställa kritiska frågor - det verkar överskattat. Det är så oerhört svårt att nå varandra. Ingen lyckas ta den andres perspektiv. Jag fick t.ex. frågan idag, på det "lättsamma" efterminglet på café, om det gick att prata om lärande när det gäller små barn. Eh... visst ska man ifrågasätta vid fotknölarna, det är fräscht, men det blir lite som att kritisera en kemist för att den inte är fysiker, eller en bonde för att inte vara bankir. Vad ska man svara? Jo, du förstår, jag tror att barn kan lära sig grejer, annars hade varken min eller hela mitt fälts forskning existerat. Någon mer fråga? Ja,ja, anledningen till att vi fick så knepiga frågor på vår presentation (med mitt inplastade manus som jag suttit hemma på landsbygden och knåpat ihop och fäst med ett vitt silkigt sidenband från mitt syskrin), var väl att vi inte lyckades ta åhörarnas perspektiv. De fattade inte vad vi pratade om, och vi kunde inte förklara. Visset.

Usch, man får kämpa så för att bevara sig själv. Jag inte riktigt förklara varför, men så känns det.

Imorgon ska jag gå fram till alla som håller presentationer och ge dem en kram och säga "tack för att du ville dela det här med oss! lycka till med din fortsatta forskning".