halvhalt
Jag gör så mycket grejer nu att jag känner mig helt nervös. Idag hasplade jag i mig förvarmt kaffe och körde i ilfart rakt ut på landsbygden, för att strax inse att barnen har idrott första timmen idag. Alltså ingen idé att försöka fånga någon för en intervju. Snopet. Fick åka hem igen och istället boka in 4 andra intervjuer med lärarna. Gah! Varför samlar vi in så fruktansvärt mycket data - vem kommer orka analysera?
Ok, förutom alla 32 intervjuer, varav 10 klara, och all fantastisk transkribering, så gäller att skriva om den allt mer sorgliga artikeln, läsa någon annas tjocka text till serminarium, internat i 2 dagar med rådet si och så, konferans i 3 dagar på främmande ort (dock i Sverige - skönt), föredrag på främmande högskola om forskningsprojektet, föredrag på kollegans högskola - också om projektet, endagskonferans på hemmaplan, 3 avslutningstillställningar, 1 tenta och...inget mer. Nä, enkelt blir det! Inte nervös. Inte ont i magen. Nej, nej.
Förresten, till Ulrika S och andra forskningsmetodintresserade, så här är mina barnintervjuer upplagda:
1. Jag frågar om de minns något från lektionen om takt, lite käck inledning
2. Jag spelar upp två låtar som är lika, förutom att taktarten är olika, och så får de berätta om de hör någon skillnad på låtarna, i så fall vilken (samma som de hade på förtestet och som de gjorde under lektionerna)
3. Jag spelar själv olika takter på en trumma och de får gissa, jag frågar hur de tänker, de får klappa eller räkna till eller vad de verkar ha för strategi... Jag varierar tempo, ljudstyrka, sätt att spela (olika händer osv), inte supersystematiskt, men ganska, utifrån vad som kommer upp i samtalet mellan mig och barnen...
4. Jag tar trumman bakom ryggen och spelar, för att se om barnen kan ta det på enbart ljudet (och inte genom att titta på mina händer)
5. Jag går vidare med antingen att låta barnen höra på fler låtar från CD där de får säga vad det är för takt, och varför osv, och/eller ger dem trumman och låter dem själva spela olika takter, så att 'jag får vara med och gissa'.
På så sätt försöker jag få ett samtal där jag fiskar fram om de hör skillnad på två- och tretakt, vilket var poängen med den undervisning de blivit utsatta för, och framförallt - det som just nu är min forskningsfråga - försöker jag ta reda på vad det finns för svårigheter med att lära sig skilja på takt. Ungefär så. En svårighet är t.ex. om man bara kan lyssna på trumman för att höra takten och inte tror att det går att höra en takt om det inte finns trummor med i musiken (takt är inte separerad från instrumentet trumma) eller om man försöka räkna totala antalet slag och inte urskiljer att helheten består av små grupper av tre eller två som bestäms av var betoningen ligger...osv.
Forskarhälsning
Doktoranden
Andra bloggar om: forskning, doktorera, intervjuer, musikundervisning, taktart
Ok, förutom alla 32 intervjuer, varav 10 klara, och all fantastisk transkribering, så gäller att skriva om den allt mer sorgliga artikeln, läsa någon annas tjocka text till serminarium, internat i 2 dagar med rådet si och så, konferans i 3 dagar på främmande ort (dock i Sverige - skönt), föredrag på främmande högskola om forskningsprojektet, föredrag på kollegans högskola - också om projektet, endagskonferans på hemmaplan, 3 avslutningstillställningar, 1 tenta och...inget mer. Nä, enkelt blir det! Inte nervös. Inte ont i magen. Nej, nej.
Förresten, till Ulrika S och andra forskningsmetodintresserade, så här är mina barnintervjuer upplagda:
1. Jag frågar om de minns något från lektionen om takt, lite käck inledning
2. Jag spelar upp två låtar som är lika, förutom att taktarten är olika, och så får de berätta om de hör någon skillnad på låtarna, i så fall vilken (samma som de hade på förtestet och som de gjorde under lektionerna)
3. Jag spelar själv olika takter på en trumma och de får gissa, jag frågar hur de tänker, de får klappa eller räkna till eller vad de verkar ha för strategi... Jag varierar tempo, ljudstyrka, sätt att spela (olika händer osv), inte supersystematiskt, men ganska, utifrån vad som kommer upp i samtalet mellan mig och barnen...
4. Jag tar trumman bakom ryggen och spelar, för att se om barnen kan ta det på enbart ljudet (och inte genom att titta på mina händer)
5. Jag går vidare med antingen att låta barnen höra på fler låtar från CD där de får säga vad det är för takt, och varför osv, och/eller ger dem trumman och låter dem själva spela olika takter, så att 'jag får vara med och gissa'.
På så sätt försöker jag få ett samtal där jag fiskar fram om de hör skillnad på två- och tretakt, vilket var poängen med den undervisning de blivit utsatta för, och framförallt - det som just nu är min forskningsfråga - försöker jag ta reda på vad det finns för svårigheter med att lära sig skilja på takt. Ungefär så. En svårighet är t.ex. om man bara kan lyssna på trumman för att höra takten och inte tror att det går att höra en takt om det inte finns trummor med i musiken (takt är inte separerad från instrumentet trumma) eller om man försöka räkna totala antalet slag och inte urskiljer att helheten består av små grupper av tre eller två som bestäms av var betoningen ligger...osv.
Forskarhälsning
Doktoranden
Andra bloggar om: forskning, doktorera, intervjuer, musikundervisning, taktart
Kommentarer
Postat av: Ulrika S
Hej!
Dina intervjuer verkar jättevälgenomtänkta tycker jag och du varkar ju få en massa intressant information från de små. Jättekul att få höra ditt upplägg!
Kram
Trackback
