Träd är vackra

Idag har en serie av små banala saker sänkt mig steg för steg. Ett exempel: texten som jag slet mig blodig över förra veckan och svettades iväg snudd på 1 vecka innan handledarträffen...den hade blivit bortglömd i mailfloden...och därmed fick vi prata lite allmänt istället på träffen idag. Visst, visst, sånt händer, men det är så snopet när man har skrivit något, läst, korrekturläst, förtydligat - för ingen läsare alls. :-(

Snopet.

Sedan fruktansvärt varmt och trångt på tåget. Alla sitter och svettas och sover med halvöppna munnar. Någon tog med sig hämtmat från McDonalds (uäääk - lukten!) och någon tog (tar alltid) upp mobilen och ringer upp någon bara för att prata lite. Värst är mobilsamtalen - av allt!!

Snälla, om du läser detta som brukar babbla i mobilen på tåget, tänk över ditt utnyttjande av det offentliga rummet, och följ dessa enkla regler:

- max 2 minuter

- bara det viktigaste!

- tala så lågt du kan

- försök lägg upp samtalet så att du säger ja och nej och den i andra ändan får prata mest

- säg inget i mobilen som inte hade känts bekvämt att skrika rak in i din medpassagerares öra när hon sitter och jobbar (försöker jobba) - varför är det ok för att det är i mobil? - att skrika i kupén

OBSOBSOBS

- inga jobb-uppgörelser, bokningar, helpdesksamtal (eller, ve och fasa, som en hade, jobbsamtal om något barn i någon slags ungdomsvårdskontext. hallå? sekretess?)

- inga "hej, det var så himla länge sen, var ska jag börja..."

Nä, ingenting känns bra eller roligt. Kanske lite bra är att min bror hämtat min stationära dator för service. Snällt. Och något snällt sms har kommit idag också. Annars är allting som pesten.