Träd är vackra

Natt efter natt ligger jag sömnlös nu förtiden. Tragiskt. Är det inte för att jag lyssnar på regnet så är det för att jag tänker på avhandlingen. Just det, precis det man inte ska göra på semestern.

Min specialite i livet har varit att jag haft en förmåga att pressa mig i olika lägen (tränar långdistanslöpning...). Jag minns en gång när pappa och jag gjorde en cykelsemester till Halmstad. Vi cyklade 14 mil i stormvarning (motvind, självklart) med packning den första dagen. Och 11 mil andra dagen. När vi kommit till Ulricehamn, 2 mil från vandrarhemmet där vi bokat rum första natten, då hade jag såna muskelbristningar i låren att jag inte kom upp på cykeln utan att kliva på en sten, som ett litet trappsteg. Men det var bara att hasa vidare, jajamensan. Jag var 14 år tror jag. Det kan till och med ha variat så att pappa fick bära upp mig för trapporna på vandrarhemmet. Åh, vad roligt vi hade. Andra dagen brände jag mig i solen så jag blev helt tjock av nässelutslag av överhettning. Lika glad var jag för det. Vi gjorde ju ett hjältedåd.

Men nu??? Jag har inte fått iväg tentorna, jag har gjort 15 av 27 intervjuer. När ska jag komma igång att pressa mig? Det måste vara omöjligt att skriva en avhandling utan att lyfta sig själv i nackskinnet? Hallå!? Var är den gamla fina glädjen över att ta i så man spricker? Måste hitta den. Det bestämde jag mig för i natt. Så nu, måndag - onsdag, det ska ändå regna, då ska jag baske mig få bukt med de där intervjuerna. Min man har semester. Han kan hjälpa mig.

Ett gott tecken är att jag tagit fram en pärm och börjat sätta in lite papper från datainsamlingen i. Kontroll - på väg tillbaka.

Fast i eftermiddag hinner jag inte jobba, för då ska mamma och jag koka svartvinbärsjos. Det är faktiskt också jätteviktigt.

Kram kära bloggläsare!