Träd är vackra

Idag gick vi VILSE. Jag har i princip bara varit vilse vid 2 tillfällen. Den ena gången var jag 14 år och jag var ute med min ponny + två andra tjejer till häst. Det var efter skolan och precis på gränsen att man skulle hinna hem innan mörkrets inbrott. Vi drabbades av försening pga en häst som vägrade gå över en bäck. Jag tror vi blev ståendes i en halvtimme. Sedan föll en ogenomträninglig dimma. Man såg inte längre än till hästens öron framför sig. Vi skulle gå en ganska krånglig och ny väg hem, och det gick inte så bra... det slutade med att de där hemma (före mobilens tid) gick ut med en stor klocka och ringde. Vi hörde ljudet och kom hem till slut.

Idag var jag och min man ute och promenerade, och faktiskt vid ungefär samma ställe, tog vi en lite slarvig genväg. Jag visste att vi inte gick helt rätt, men tänkte att vi nog snart skulle hitta tillbaka till vägen. Det gjorde vi inte. Och mörkret föll. Lite speciell känsla faktiskt. Stora mörka granar, vindfällor, kalhyggen man aldrig sett, ett dött djur på marken, flax från någon jättestor fågel (kanske en uggla), och så allt mer sur terräng... och allt mörkare. Till slut sa jag, behärskat men uppgivet; jag har INGEN ANING om vart vi är. Vi ringde min bror som råkar ha en rätt duktig spårhund. Hon kan dessutom skälla på kommando. Vi hörde henne genom skogen, men vi hörde varken busvissling eller biltuta. Märkligt hur ljud funkar. De lyckades spåra upp oss. När vi kom fram till hans bil var det helt svart och det hade börjat snöa. Vi åkte hem och drack varm choklad och åt rostat bröd.

Så kan det va. 

En saknad forskningsbakgrund och två saknade människor. Vilket är värst?