Träd är vackra

Dagens träd är soluppgång och fågelsång - men den hörs inte här...eller? Kanske kan du öppna fönstret?

 Det var här ni såg dem först!!

 Anar man morgonljuset? Det känns som det är mitt i sommaren! Men det är mars, och klockan är 7:30, och jag har just kommit in från första RASTEN (med kamrean).

Helt sjukt. Igår var jag ute och filmade vid lunch (min nya studie), sedan skrev jag ihop en tung text till doktorandsemiarium nästa vecka (måste sändas i god tid så folk hinner läsa), sedan transkriberade jag hela filmen på 40 minuter (absolut rekord! har aldrig gjort det så fort - tack för hjälpen J), sedan läste och analyserade jag, sedan andades jag en gång har jag för mig, sedan började jag skriva på en analys att sända ut till lärarna inför uppföljningsmötet som är IDAG (hjälp - hur tänkte jag när jag planerade detta???). Jag var tvungen att skicka texten innan de kollar mailen idag, så de skulle hinna läsa innan mötet, eftersom mötet är så kort att inte både jag och de kommer hinna prata. Nu har jag skrivit, så kan de prata på mötet. Jag antar att ingen kollar mail före 7, därför var det min deadline. Istället för att sitta hela natten gick jag och la mig och gick upp med maken när man skulle till tåget 5:30.

Låter det som jag klagar? Skryter? Ursäktar mig för att jag inte bloggat? Skryta kan jag i alla fal med att jag insåg igår att det var orimligt att jag, innan mötet här, skulle hinna få in 4 timmars resa och 30 minuter filmning i Göteborg - så det STÄLLDE JAG IN! Man kan ställa in saker.

Hur som helst, väldigt kul att se att syrran, kusin K och Johan hållit liv i caroladebatten så fint. Bra kommentarer av alla.

Nej, nu får jag lyfta blicken så jag får något nytt att skriva om.

Kram på er alla kära

Eller förresten, lite till: min hjärna känns som en blinkande gigantisk megadator i en u-båt i en jamesbondfilm från 70-talet. Jag liksom står brevid och håller tummarna att jättedatorn inte ska explodera av all information utan spotta ut rätt tal i slutänden. Det avkodade meddelandet ska komma upp på skärmen med gröna bokstäver på svart botten (som i gamla datorer - minns ni?). Förra veckan läste jag närmare 10 nya texter om musiklyssningsforskning. Jag har verkligen tagit tag i detta med litteraturgenomgång. Det är så oerhört svårt. Jag måste få ihop det med det jag själv gör just nu. Vi gör allt för att själva lyssnandet ska bli målet, och för att komma åt det använder vi oss denna gång av att barnen får klappa till musiken för att höra takten. Men blir inte målet istället att lära sig klappa då? För barnen? Visuellt samtidigt med fröken, och inte alls till själva musiken. Oh my God, hur kan jag ägna så mycket tankar åt detta??? Är det en sjukdom?

Hehe, förresten, jag skrev inte heller om förra veckans roliga händelse? In på mitt kontor i Gbg, när det var som allra mörkast, stormade nästan bokstavligt en hel hop av gamla elever och kollegor. De hade, förutom massor av kärlek och kramar, en biljett över till My Fair Lady på operan. Jag fick gå med! Jättekul! En överraskning, både för dem och mig. De var där på studiebesök, och tänkte nog inte på att jag jobbade där. Föreställningen sedan var verkligen toppen. Men i pausen tog jag bekymrat fram programmet för att läsa om hur produktionsteamet hade skrivit fram hur de problematiserat kring klassfrågan som behandlas ganska slarvigt i uppsättningen. Några av mina gamla kära undrade vad jag funderade över, jag berättade, och de såg ut som frågetecken! Bland mina doktorandkollegor tror jag alla hade tänkt som jag... usch, har jag förändrats? Hallå! Det var en musikal! Nöje! Inte ett uttryck för en strukturiell maktbalans.