Mätt och nöjd
Nu kanske det finns bloggläsare som kommer bli lite besvikna. Det här är väl bara för typiskt just nu...för mycket och helt symptomatiskt med den här tiden.
Jag körde lite skön "orientering by heart" här under konferensens fria tid. Orientering by heart innebär att man går ut och springer lite som man tror blir bra (vilse eller inte vilse är inte direkt aktuellt, för man vet egentligen inte var man är någon gång). Ett knep är att springa 20 minuter i en riktning, och sedan vända. Då blir det ungefär lagom. Idag när jag hade gjort det, då kände jag på mig att havet skulle ligga på andra sidan krönet, så jag fortsatte, bara _lite_ till. Och jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och såg inget hav. Jag fick fråga om vägen säkert 10 gånger. Till slut fick jag ringa min bror som spårade upp mig på satelit (typ, fast jag tror det var eniro, eller så var det något annat program). Pust. Jag var borta i EN OCH EN HALV TIMME. (jag sprang i det här området)
Jag är så fånig med lokalsinne och sånt. Jag är så fruktansvärt stursk. Jag tror alltid att jag kommer att känna på mig hur vägen ska gå.
Jaja, hursomhelst. Jag berättade inte för någon av kamraterna på konferansen om min lilla privata utflykt. Man kan bli betraktad som en kuf. Jag bara lät mig väl smaka av en helt grym trerätters och drack väl typ 3 kannor vatten till (bilder kommer imorgon i matbloggen!). Det var trevligt. Vi pratade och hade det trevligt!!
Inget jobb med tentan, inga forskningsfrågor, det är nästan lite som en semester - eller nåt.
Hoppas nattsömnen blir god.
Jag körde lite skön "orientering by heart" här under konferensens fria tid. Orientering by heart innebär att man går ut och springer lite som man tror blir bra (vilse eller inte vilse är inte direkt aktuellt, för man vet egentligen inte var man är någon gång). Ett knep är att springa 20 minuter i en riktning, och sedan vända. Då blir det ungefär lagom. Idag när jag hade gjort det, då kände jag på mig att havet skulle ligga på andra sidan krönet, så jag fortsatte, bara _lite_ till. Och jag fortsatte och fortsatte och fortsatte och såg inget hav. Jag fick fråga om vägen säkert 10 gånger. Till slut fick jag ringa min bror som spårade upp mig på satelit (typ, fast jag tror det var eniro, eller så var det något annat program). Pust. Jag var borta i EN OCH EN HALV TIMME. (jag sprang i det här området)
Jag är så fånig med lokalsinne och sånt. Jag är så fruktansvärt stursk. Jag tror alltid att jag kommer att känna på mig hur vägen ska gå.
Jaja, hursomhelst. Jag berättade inte för någon av kamraterna på konferansen om min lilla privata utflykt. Man kan bli betraktad som en kuf. Jag bara lät mig väl smaka av en helt grym trerätters och drack väl typ 3 kannor vatten till (bilder kommer imorgon i matbloggen!). Det var trevligt. Vi pratade och hade det trevligt!!
Inget jobb med tentan, inga forskningsfrågor, det är nästan lite som en semester - eller nåt.
Hoppas nattsömnen blir god.
Kommentarer
Postat av: Kusin K
Ha ha ha, det var ju jätteroligt! Särskilt med tanke på blogginlägget som föregick joggingturen. "Havet lär inte ligga långt borta". Undrar om det verkligen finns något hav där!?!
Trackback
